Invasiva främmande arter

Heracleum mantegazzianum.

Jättelokan kommer urstrungligen från västra Kaukasus. Den har nu stor spridning i hela landet. Jättelokan blir vanligtvis 2-3 m hög. Den trivs i fuktiga områden men är särskilt påtaglig i miljöer som är påverkad av människor. En enda blomställning kan innehålla uppemot 50 000 frön. Den sprids ofta oavsiktligt med med människor eller fordon som har arbetat i jord som innehåller frön eller genom förflyttning av jordmassor som innehåller frön. Djur och vatten kan också föra med sig frön till ett större område. Fröna kan överleva 5 år i marken. Jättelokan kommer troligtvis öka i spridning i Sverige i och med ett varmare klimat med fler översvämningar.

Jättelokan är listad på EU:s förteckning över invasiva, främmande arter. Den är därmed förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och plantera.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Bildar täta bestånd, utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Har stor påverkan på näringstillgången i jorden.
• Ekonomi: Begränsar markanvändning.
  Dessutom: I kombination med solljus kan ämnen i växtsaften orsaka svåra blåsor på huden. Begränsar möjligheten att använda rekreationsområden. Ökar erosionsrisken av jordar vintertid.

Vad kan jag göra?

Om du har jätteloka på din mark är du skyldig att bort arten där den finns och förhindra att den sprids. Bekämpa arten metodiskt genom att ta bort fröställningar kontinuerligt, under många år till dess att fröbanken i jorden är utarmad. Växtrester körs i slutna påsar till återvinningscentralen där de slängs i brännbart.

Riktlinjer för bekämpning

• Vid bekämpning ska skyddsutrustning för hud och ögon användas då växtsaften kan orsaka brännskador på huden.
• På små plantor skärs växtstammen av minst 10 cm under jordytan 2-3 gånger under växtsäsongen.
• Avskurna växtdelar ska brännas.
• Slåtter med lie kan utföras vid plantor 0,5 m höga, flera gånger per säsong. Viktigt är att slå innan blommor bildats till förställningar.
• Jordbearbetning med hjälp av jordfräs eller plöjning kan användas i områden där jättelokan helt dominerar.
• Kemisk bekämpning får endast utföras med tillstånd och endast på platser med besvärlig terräng, som exempelvis branta sluttningar.
• Bekämpningsinsatser bör följas upp under minst sju år.

Impatiens glandulifera.

Jättebalsaminen kommer ursprungligen från västra Himalaya. Den finns nu etablerad i förvildade bestånd i nästan hela Sverige.

Jättebalsaminen bildar täta, höga bestånd som skuggar ut all annan växtlighet. Den växer vanligtvis i fuktiga, näringsrika marker. Förökningen sker med frön som vanligen spridas med vatten eller jordförflyttning. En planta kan ha 500-800 frön i kapslar som ”exploderar” och sprätter iväg fröna vid beröring. Växten bedöms bli invasiv i landet med förväntade klimatförändringar.

Jättebalsamin är listad på EU:s förteckning över invasiva, främmande arter. Den är därmed förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och plantera.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Bildar täta bestånd, utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Konkurrens med andra växter om pollinering vilket kan leda till en minskning av den ursprungliga vegetationen. Förändrar näringsomsättningen i marken, vilket försvårar återväxten av de ursprungliga växterna.
• Ekonomi: Bestånd av jättebalsamin orsakar troligen ökad erosion p.g.a. att den konkurrerar ut andra växter och lämnar marken blottad under vintern. Den begränsar tillgång till fiske och annan rekreation i vattendrag.

Vad kan jag göra?

Bekämpa arten metodiskt genom att ta bort slå kontinuerligt, under flera år. Växtrester körs i slutna påsar till återvinningscentralen där de slängs i brännbart.

Riktlinjer för bekämpning

• Jättebalsaminen ska slås innan den blommar och sätter frö.
• Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växter som har grott från frön i marken.
• Var försiktig vid hantering av växten, frön och jordmassor som kan innehålla frön.

Lupinus polyphyllus.

Lupinen kommer ursprungligen från Nordamerika. Den har förts in som trädgårdsväxt och säljs fortfarande som frö eller planta. Den finns etablerad i större delen av landet.

Blomsterlupin är ca 50 till 120 cm hög och bladen har långa bladskaft. Blommorna sitter i en ensam lång klase. Blomfärgen varierar men är vanligen blå, rosa, vita eller violetta.

Blomsterlupinen sprids huvudsakligen via frön som kastas ut explosivt från frökapslarna, och kan på så vis spridas flera meter. Fröna kan sedan ligga i fröbank upp till 70 år. Den kan även sprida sig i marken via krypande rhizom (underjordiska stamdelar). Blommorna hos blomsterlupin pollineras huvudsakligen av humlor (trots att de inte producerar någon nektar). Växten vissnar ner under vintern och övervintrar med knoppar under jord.

Blomsterlupinen har spridit sig framförallt längs vägkanter och järnvägar och är vanligt förekommande i andra öppna skräpmarker med väldränerade jordar, såsom banvallar och grustag. Arten förekommer numera också på hyggen och i öppna tallskogar.

Blomsterlupin omfattas idag inte av någon lagstiftning, men eftersom de är mycket invasiva rekommenderar Naturvårdsverket att man avstår från att plantera dem och försöker förhindra att de sprider sig om man har dem på sin mark.

Negativa effekter

Biologisk mångfald: Konkurrerar ut inhemsk vegetation genom sitt växtsätt. Påverkar jordens näringsinnehåll genom kvävefixering vilket förändrar den ursprungliga vegetationen på platsen. Påverkar pollinerare genom att de hellre besöker blomsterlupin än inhemska blommor, trots att lupinen inte innehåller någon nektar.

Ekonomi: Kan försämra kvaliteten på betesmarker och foder.
Dessutom: Allergiframkallande och giftig för människor och boskap.

Vad kan jag göra?

Bidra gärna till att bekämpa blomsterlupinen genom att ta bort den från din mark. Du kan också plocka stora buketter av lupiner som växer i vägrenar. Buketten slängs sedan i brännbart.

Riktlinjer för bekämpning

• Slå lupiner innan de sätter frö, slå gärna flera gånger på en växtsäsong.
• Är ett mindre område drabbat kan du dra upp blomsterlupinen och ta bort hela växten.
• Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växterna som har grott från fröna i marken.
• Var försiktig vid hanteringen av arten. Kompostera inte växtavfallet.

Lysichiton americanus.

Gul skunkkalla är en storvuxen kallaväxt från Nordamerika som trivs i strandnära miljöer och våtmarker såsom alkärr, diken och sumpmark. Då den är mycket invasiv och sprider sig till miljöer som ofta är ostörda och naturliga är skadorna den kan orsaka omfattande. Några fynd av gul skunkkalla finns ännu inte registrerat i Aneby kommun, men den finns i angränsande kommuner. Då spridningen än så länge är begränsad så finns möjlighet att på sikt utrota den i landet.

Växten har 30 till 150 cm avlånga, blanka blad. Den kan växa i stora bestånd och blommar vanligtvis i maj med gula blommor. Blommorna har ett skålformat hölsterblad runt blomkolven. Kolven har små gulgröna blommor som luktar kvalmigt. Efter blomningen bildas grönaktiga bär på blomkolven.

Spridningen till naturen har framför allt skett genom dumpning av trädgårdsavfall och genom fröspridning. I sin naturliga miljö sprider den sig både vegetativt, genom långsam tillväxt av jordstammen eller med avbrutna stamdelar, och med sina talrika frön (omkring 1 000 per blomställning). Gul skunkkalla har en långlivad fröbank (minst sex till åtta år), och plantan kan bli över 80 år gammal.

Gul skunkkalla är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Varje planta av skunkkallan kan ta upp till en kvadratmeter markyta i anspråk. Arten kan bilda stora bestånd som konkurrerar ut all annan naturlig vegetation. Längs vattendrag finns en stor risk för spridning.

Vad kan jag göra?

Plantera inte gul skunkkalla i din trädgård eller nära vattendrag. Rapportera in bestånd om du hittar sådana i naturen. Gräv bort förvildade bestånd av gul skunkkalla och förhindra spridning av arten. Växten sprids med fröer och rotskott, särskilt längs vattendrag.

Riktlinjer för bekämpning

• Bestånd av gul skunkkalla inklusive dess rotstammar bör grävas bort direkt, för att förhindra spridning. Inga bitar av rotstammen får lämnas kvar. Mindre rottrådar kan lämnas om de förblir i mörker. Nås de av ljus kan de ge upphov till nya plantor.
• Bekämpning kan göras under hela växtsäsongen, men bästa tiden är vår och tidig sommar när plantorna fortfarande är små och innan de börjar fröa.
• Ta hand om rötter och eventuella frön på lämpligt sätt då de kan ge upphov till en ny planta.
• Lägg inga växtdelar på trädgårdskomposten! Bränn dem eller släng i brännbart på Kretsloppsgården.