Invasiva främmande arter

Heracleum mantegazzianum.

Jättelokan kommer urstrungligen från västra Kaukasus. Den har nu stor spridning i hela landet. Jättelokan blir vanligtvis 2-3 m hög. Den trivs i fuktiga områden men är särskilt påtaglig i miljöer som är påverkad av människor. En enda blomställning kan innehålla uppemot 50 000 frön. Den sprids ofta oavsiktligt med med människor eller fordon som har arbetat i jord som innehåller frön eller genom förflyttning av jordmassor som innehåller frön. Djur och vatten kan också föra med sig frön till ett större område. Fröna kan överleva 5 år i marken. Jättelokan kommer troligtvis öka i spridning i Sverige i och med ett varmare klimat med fler översvämningar.

Jättelokan är listad på EU:s förteckning över invasiva, främmande arter. Den är därmed förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och plantera.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Bildar täta bestånd, utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Har stor påverkan på näringstillgången i jorden.
• Ekonomi: Begränsar markanvändning.
  Dessutom: I kombination med solljus kan ämnen i växtsaften orsaka svåra blåsor på huden. Begränsar möjligheten att använda rekreationsområden. Ökar erosionsrisken av jordar vintertid.

Vad kan jag göra?

Om du har jätteloka på din mark är du skyldig att bort arten där den finns och förhindra att den sprids. Bekämpa arten metodiskt genom att ta bort fröställningar kontinuerligt, under många år till dess att fröbanken i jorden är utarmad. Växtrester körs i slutna påsar till återvinningscentralen där de slängs i brännbart.

Riktlinjer för bekämpning

• Vid bekämpning ska skyddsutrustning för hud och ögon användas då växtsaften kan orsaka brännskador på huden.
• På små plantor skärs växtstammen av minst 10 cm under jordytan 2-3 gånger under växtsäsongen.
• Avskurna växtdelar ska brännas.
• Slåtter med lie kan utföras vid plantor 0,5 m höga, flera gånger per säsong. Viktigt är att slå innan blommor bildats till förställningar.
• Jordbearbetning med hjälp av jordfräs eller plöjning kan användas i områden där jättelokan helt dominerar.
• Kemisk bekämpning får endast utföras med tillstånd och endast på platser med besvärlig terräng, som exempelvis branta sluttningar.
• Bekämpningsinsatser bör följas upp under minst sju år.

Impatiens glandulifera.

Jättebalsaminen kommer ursprungligen från västra Himalaya. Den finns nu etablerad i förvildade bestånd i nästan hela Sverige.

Jättebalsaminen bildar täta, höga bestånd som skuggar ut all annan växtlighet. Den växer vanligtvis i fuktiga, näringsrika marker. Förökningen sker med frön som vanligen spridas med vatten eller jordförflyttning. En planta kan ha 500-800 frön i kapslar som ”exploderar” och sprätter iväg fröna vid beröring. Växten bedöms bli invasiv i landet med förväntade klimatförändringar.

Jättebalsamin är listad på EU:s förteckning över invasiva, främmande arter. Den är därmed förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och plantera.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Bildar täta bestånd, utkonkurrerar andra växter om plats och solljus. Konkurrens med andra växter om pollinering vilket kan leda till en minskning av den ursprungliga vegetationen. Förändrar näringsomsättningen i marken, vilket försvårar återväxten av de ursprungliga växterna.
• Ekonomi: Bestånd av jättebalsamin orsakar troligen ökad erosion p.g.a. att den konkurrerar ut andra växter och lämnar marken blottad under vintern. Den begränsar tillgång till fiske och annan rekreation i vattendrag.

Vad kan jag göra?

Bekämpa arten metodiskt genom att ta bort slå kontinuerligt, under flera år. Växtrester körs i slutna påsar till återvinningscentralen där de slängs i brännbart.

Riktlinjer för bekämpning

• Jättebalsaminen ska slås innan den blommar och sätter frö.
• Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växter som har grott från frön i marken.
• Var försiktig vid hantering av växten, frön och jordmassor som kan innehålla frön.

Lupinus polyphyllus.

Lupinen kommer ursprungligen från Nordamerika. Den har förts in som trädgårdsväxt och säljs fortfarande som frö eller planta. Den finns etablerad i större delen av landet.

Blomsterlupin är ca 50 till 120 cm hög och bladen har långa bladskaft. Blommorna sitter i en ensam lång klase. Blomfärgen varierar men är vanligen blå, rosa, vita eller violetta.

Blomsterlupinen sprids huvudsakligen via frön som kastas ut explosivt från frökapslarna, och kan på så vis spridas flera meter. Fröna kan sedan ligga i fröbank upp till 70 år. Den kan även sprida sig i marken via krypande rhizom (underjordiska stamdelar). Blommorna hos blomsterlupin pollineras huvudsakligen av humlor (trots att de inte producerar någon nektar). Växten vissnar ner under vintern och övervintrar med knoppar under jord.

Blomsterlupinen har spridit sig framförallt längs vägkanter och järnvägar och är vanligt förekommande i andra öppna skräpmarker med väldränerade jordar, såsom banvallar och grustag. Arten förekommer numera också på hyggen och i öppna tallskogar.

Blomsterlupin omfattas idag inte av någon lagstiftning, men eftersom de är mycket invasiva rekommenderar Naturvårdsverket att man avstår från att plantera dem och försöker förhindra att de sprider sig om man har dem på sin mark.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Konkurrerar ut inhemsk vegetation genom sitt växtsätt. Påverkar jordens näringsinnehåll genom kvävefixering vilket förändrar den ursprungliga vegetationen på platsen. Påverkar pollinerare genom att de hellre besöker blomsterlupin än inhemska blommor, trots att lupinen inte innehåller någon nektar.
• Ekonomi: Kan försämra kvaliteten på betesmarker och foder.
  Dessutom: Allergiframkallande och giftig för människor och boskap.

Vad kan jag göra?

Bidra gärna till att bekämpa blomsterlupinen genom att ta bort den från din mark. Du kan också plocka stora buketter av lupiner som växer i vägrenar. Buketten slängs sedan i brännbart.

Riktlinjer för bekämpning

• Slå lupiner innan de sätter frö, slå gärna flera gånger på en växtsäsong.
• Är ett mindre område drabbat kan du dra upp blomsterlupinen och ta bort hela växten.
• Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växterna som har grott från fröna i marken.
• Var försiktig vid hanteringen av arten. Kompostera inte växtavfallet.

Lysichiton americanus.

Gul skunkkalla är en storvuxen kallaväxt från Nordamerika som trivs i strandnära miljöer och våtmarker såsom alkärr, diken och sumpmark. Då den är mycket invasiv och sprider sig till miljöer som ofta är ostörda och naturliga är skadorna den kan orsaka omfattande. Några fynd av gul skunkkalla finns ännu inte registrerat i Aneby kommun, men den finns i angränsande kommuner. Då spridningen än så länge är begränsad så finns möjlighet att på sikt utrota den i landet.

Växten har 30 till 150 cm avlånga, blanka blad. Den kan växa i stora bestånd och blommar vanligtvis i maj med gula blommor. Blommorna har ett skålformat hölsterblad runt blomkolven. Kolven har små gulgröna blommor som luktar kvalmigt. Efter blomningen bildas grönaktiga bär på blomkolven.

Spridningen till naturen har framför allt skett genom dumpning av trädgårdsavfall och genom fröspridning. I sin naturliga miljö sprider den sig både vegetativt, genom långsam tillväxt av jordstammen eller med avbrutna stamdelar, och med sina talrika frön (omkring 1 000 per blomställning). Gul skunkkalla har en långlivad fröbank (minst sex till åtta år), och plantan kan bli över 80 år gammal.

Gul skunkkalla är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Varje planta av skunkkallan kan ta upp till en kvadratmeter markyta i anspråk. Arten kan bilda stora bestånd som konkurrerar ut all annan naturlig vegetation. Längs vattendrag finns en stor risk för spridning.

Vad kan jag göra?

Plantera inte gul skunkkalla i din trädgård eller nära vattendrag. Rapportera in bestånd om du hittar sådana i naturen. Gräv bort förvildade bestånd av gul skunkkalla och förhindra spridning av arten. Växten sprids med fröer och rotskott, särskilt längs vattendrag.

Riktlinjer för bekämpning

• Bestånd av gul skunkkalla inklusive dess rotstammar bör grävas bort direkt, för att förhindra spridning. Inga bitar av rotstammen får lämnas kvar. Mindre rottrådar kan lämnas om de förblir i mörker. Nås de av ljus kan de ge upphov till nya plantor.
• Bekämpning kan göras under hela växtsäsongen, men bästa tiden är vår och tidig sommar när plantorna fortfarande är små och innan de börjar fröa.
• Ta hand om rötter och eventuella frön på lämpligt sätt då de kan ge upphov till en ny planta.
• Lägg inga växtdelar på trädgårdskomposten! Bränn dem eller släng i brännbart på Kretsloppsgården.

Solidago canadensis

Kanadensiskt gullris är en flerårig ört som kommer från östra Nordamerika. Växten kan bli upp till två meter hög och har en stor spridningsförmåga. Arten har en tendens att invadera och sprida ut sig på öppna sandrika och näringsfattiga torrängar, stäppmiljöer och ruderatmarker där inhemska växter annars skulle växa.

Arten blir ca 50–200 centimeter hög och kännetecknas av de otaliga, små och gula blomkorgarna som sitter på grenar i toppen på växten. Bladen sitter direkt på stammen och är långsmala, sågtandade och cirka 20 centimeter långa. Det är vanligt att arten snabbt bildar stora bestånd där den etablerats.

Kanadensiskt gullris kan växa på många olika sorters marker och klarar av olika nivåer av näring och fuktighet. Detta gör att den kan växa i allt från fuktiga strandskogar till torra sandytor. Den är dock vanligast i vägkanter, på banvallar, övergivna fält och i andra miljöer som är tydligt påverkade av människan.

Kanadensiskt gullris sprids främst med frön, men små fragment av jordstammen kan också slå rot. Jordmassor från platser där arten vuxit är därför också en spridningskälla. Eftersom jordstammen eller rötter kan följa med upp när man slår av växten kan maskiner som används vid slåtter också vara en spridningskälla, även om man inte slår när växten är i frö.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Kanadensiskt gullris sprider sig lätt ut till torra marker och konkurrerar där ut inhemska lågväxande arter. Dessa typer av växter har redan minskat mycket de senaste 100 åren beroende på förändringar av markanvändningen, vilket gör att hotet från kanadensiskt gullris blir allvarligt.

Vad kan jag göra?

Plantera inte kanadensiskt gullris i din trädgård. Gräv bort förvildade bestånd. Slå växten innan blomning för att förhindra frösättning. Dumpa inte trädgårdsavfall i naturen.

Riktlinjer för bekämpning

• För mindre bestånd är det effektivt att gräva upp hela plantan. Slåtter två gånger under varje växtsäsong kan vara en effektiv metod där växten är mer spridd.
• Ta hand om rötter och eventuella frön på lämpligt sätt då de kan ge upphov till en ny planta.
• Lägg inga växtdelar på trädgårdskomposten! Bränn dem eller släng i brännbart på Kretsloppsgården.

Elodea nuttalli

Smal vattenpest är en sötvattenart som infördes akvarieväxt och för att odlas i botaniska trädgårdar. Den växer i sjöar, dammar, lugna vattendrag och våtmarker. Den växer snabbare och trivs ännu bättre i övergödda vatten än vad släktingen vattenpest gör, och den tolererar även högre salthalter. Smal vattenpest kan övervintra under is men tål inte att torka ut.

Smal vattenpest är en dybladsväxt. Den är ljust grön och till utseendet liknar den vattenpest (Elodea canadensis) som också är en främmande art i Sverige. Även smal vattenpest har långa slingor med stjälkar som kan bli ett par meter långa. De ungefär 35 millimeter långa bladen sitter i kransar längs stjälken. Formen på bladen kan variera. På grunt vatten är bladen bredare och kortare medan de på djupare vatten blir längre och smalare. Den fäster med trådlika rötter i bottnar på mellan tre och fem meters djup, men lever ofta i grundare vatten än så. Den blommar med små vita blommor.

Smal vattenpest är liksom vattenpest en skildkönad växt som kan föröka sig vegetativt. Då lossnar bitar av växten, sprids och börjar gro när de faller till botten.

Fritidsbåtar som färdas mellan vattenområden kan sprida smal vattenpest.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Växten bildar täta bestånd som hindrar solljuset att tränga ned i vattnet vilket påverkar förutsättningarna för andra växter och djur. Dels på ett positivt sätt genom att den blir föda åt till exempel betande sjöfågel och fungerar som skydd för yngel, men även negativt genom att skrymmande massor av smal vattenpest kan ödelägga habitat för djur som kräftor och fisk.
• Övergödningen ökar när växten tar upp näringsämnen ur sedimenten under tillväxten, och sedan frigör dessa när växten bryts ned. Nedbrytningen kan leda till syrebrist.
• Rekreation: Täta bestånd av smal vattenpest kan ställa till problem för båttrafik, fiske och rekreation.

Vad kan jag göra?

Töm inte ut vatten från akvarier eller dammar i naturen. Kontrollera och rengör båtar och utrustning som flyttas mellan olika vatten.

Riktlinjer för bekämpning

Det saknas för tillfället riktlinjer för effektiv bekämpning som riktar sig till privatpersoner. Då flera av metoderna riskerar att öka spridningen bör privatpersoner kontakta kommun och länsstyrelse för rådgivning.

Rosa rugosa

Arten importerades som prydnadsväxt och för att stabilisera dynmiljöer. Inom sin naturliga utbredning växer vresrosen på sandiga stränder. Den har etablerat sig på stränder, utmed vägar, järnvägar och i ruderatmarker såsom byggen och åkerkanter.

Vresros är storväxt förgrenad buske som kan bli upp till två meter hög. Stammen är rikligt borsttaggig samt med glesa grova raka taggar. Bladen är tjocka, rynkiga, blankt mörkgröna med grova nerver med en luden undersida. Frön är inneslutna i nypon som blir mellan två och tre centimeter i diameter.

Vid introduktion sprider sig vresrosen lokalt framför allt genom rotskott, men även genom dess frön sprids. Frön kan spridas långa sträckor genom att fåglar äter fröna, eller med vatten eftersom vresrosens nypon kan flyta i upp till 40 veckor!

Vresros omfattas inte av någon lagstiftning om invasiva främmande arter, men utvärderas för att eventuellt tas upp på en nationell förteckning över invasiva främmande arter som kommer att omfattas av olika förbud.

Vresros är en mycket invasiv art, men observera att det är ursprungsarten Rosa rugosa som bedöms vara invasiv. Sorter och hybrider av arten är mer eller mindre sterila och betraktas inte som invasiva.

Negativa effekter

• Biologisk mångfald: Vresrosen tränger ut den inhemska växtligheten genom att den skuggar ut övrig vegetation. Växtens förmåga att förändra habitat genom att stabilisera och beskugga sandmiljöer påverkar den biologiska mångfalden i omgivningen negativt.
• Rekreation: Vresrosens vassa taggar och täta bestånd minskar möjligheten att röra sig fritt där den växer.

Vad kan jag göra?

• Slå av växten vid blomning så den inte sätter frö.
• Ta hand om rötter och eventuella frön på lämpligt sätt då de kan ge upphov till en ny planta.
• Gräv upp den med rötterna innan den blir för stor och klipp bort rotskott som kommer upp.
• Plocka bort eventuella nypon och bränn dem eller gör nyponsoppa.
• Lägg inga växtdelar på trädgårdskomposten! Bränn dem eller släng i brännbart på Kretsloppsgården.
  

Nymphoides peltata

Sjögull introducerades avsiktligt i Sverige som prydnadsväxt i dammar, men även som försök att främja fisket. Tanken var att täta bestånd av sjögull skulle skydda fiskyngel. Den har ännu inte observerats i Aneby kommun, men den finns i våra grannkommuner.

Sjögull har rundade, näckrosliknande blad med vågig kant. Bladen är åtta centimeter långa, vilket är mindre än vanliga näckrosblad. Undersidan av bladen är ofta rödprickiga. Växten blommar under juli till augusti och blomman skjuter upp en bit över vattenytan och har fem gula kronblad.

Sjögull kan sprida sig dels med frön och med vegetativa delar. De kan växa snabbt. På två månader kan de skjuta i väg fem meter långa revor längs botten. Revor med rötter sträcker sig även mot ytan och varje reva kan bilda ett nytt bestånd.

Negativa effekter

• Massiva bestånd av sjögull kan täcka stora delar av en sjö eller ett vattendrag. Det påverkar människor direkt genom att försvåra för bad, fiske och båttrafik. Livet under ytan kan även påverkas negativt, då det blir lite solljus i vattnet.

Vad kan jag göra?

• Köp inte sjögull. Om de redan finns i en damm måste man vara ytterst noga med att växtdelar inte kan nå vattendrag eller sjöar.
• Undvik att köra med motorbåt bland sjögull eftersom växtdelar då kan lossna och sprida sig. Slå heller inte bestånd av sjögull, det kan förvärra situationen om inte alla växtdelar samlas upp.
• Håll utkik i sjöar och vattendrag, och rapportera genast vid upptäckt.
• Kontakta Länsstyrelsen eller kommunen för rådgivning om det är problem med sjögull vid till exempel bryggor och stränder.

Pacifastacus leniusculus

Nordamerikanska signalkräftor planterades ut avsiktligt i svenska sjöar och vattendrag 1960. Avsikten var då att ersätta inhemska flodkräftor som minskat i antal på grund av kräftpest. Det man inte visste då var att man även introducerade en ny typ av kräftpest som signalkräftan bär på.

Kräftpest är en parasitisk svampsjukdom som överförs mellan kräftor via sporer som sprids i vattnet. Kräftpest är alltid dödlig för flodkräftor.

Trots att signalkräftor har hög motståndskraft mot kräftpest kan de drabbas vid ogynnsamma förhållanden. Kräftornas immunförsvar är redan belastat vilket gör dem känsliga för stressande förändringar i miljön, som till exempel ändrade vattentemperaturer eller att vattenkvaliteten försämras. Sjukdomen spelar troligen en roll i de kraftiga svängningarna och de minskade fångsterna av signalkräfta de senaste tio åren.

Vad kan jag göra?

• Töm ut allt vatten ur båtar, kanoter, redskap och annan utrustning innan förflyttning till nytt vatten
• Desinficera fiskeredskap, båtar, vadarstövlar och annan utrustning innan förflyttning till ett nytt vatten
• Använd betesfisk bara från samma vatten som du fiskar
• Förvara levande matkräftor på ett säkert sätt och kom ihåg att de är grymma rymmare
• Tänk på att signalkräftor som fångats ska kokas och ätas. De ska inte sumpas.
• Anmäl till länsstyrelsen om du fångar eller observerar kräftor som du misstänker är sjuka.

För ytterligare information om signalkräfta och kräftpest hänvisar vi till Havs- och Vattenmyndighetens hemsida.

• Invasiva främmande arter, Havs- och Vattenmyndigheten Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Dikerogammarus villosus

Större rovmärla är en invasiv främmande kräftdjursart. Den har oftast en betydande påverkan på den ursprungliga artsammansättningen av smådjur där den etablerar sig. Arten är benämnd "Killer shrimp" på grund av sitt aggresiva beteende. Flera etablerade populationer påträffades i Vättern vintern 2022/23.

Större rovmärla är anpassningsbar och kan leva i en lång rad miljöer, från rinnande till stillastående söta och bräckta vatten. Den är allätare men framför allt ett mycket aggressivt rovdjur. Särskilt är den rovlevande på andra arter av märlkräftor, men även insektslarver, ringmaskar och andra smådjur blir byten. Den äter fiskägg men effekter på fiskpopulationer är oklara. Arten är aktiv hela året. I flera studier har den visats döda betydligt fler djur än vad som äts, något som bidrar till att den ofta blir den dominerande arten. Större rovmärla kan snabbt påverka livsmiljön, främst smådjurssamhället, där den etablerar sig. Artens breda spann vad gäller livsmiljöer gör att den är ett reellt hot mot artsamhällen i såväl rinnande vatten och sjöar som i Östersjön. Den är en av flera mindre kräftdjursarter som skulle kunna etablera sig i Sverige men av dessa är denna art den som sannolikt skulle få störst ekologisk effekt. Större rovmärla har blivit listad som en av de 100 värsta invasiva arterna i Europa.

Det finns stor risk att beståndet i Vättern sprids sig till andra vatten.

Vad kan jag göra?

• Töm ut allt vatten från din båt eller utrustning innan den flyttas.
• Torka utrustning som dykardräkter, badleksaker, fiskeredskap, båtar och annan utrustning innan du flyttar dem till ett nytt vatten. Det räcker att de får lufttorka ett par dagar.
• Rengör båtar och utrustning från växtdelar, djur och sediment innan du flyttar dem till ett nytt vatten.